Något som återkommande har slagit mig under den här resan är hur otroligt benägen mänskligheten verkar vara att chansa. Man får en idé eller tittar på en uppkommande situation. Sen frågar man sig, kommer det här att fungera? Man analyserar det hela och kommer fram till att man har kanske 60 procents chans att lyckas med sitt företag. Istället för att gå vidare till att analysera konsekvenserna så tänker man: 60! Det är ju nästan 100! Nu kör vi!
När vi åkte Transsibiriska järnvägen läste vi på om historien. Det är ett hisnande projekt, såklart. Bland annat behövde väldigt många broar byggas. Vid en passage saknades bara bron för att tåget skulle kunna ta sig fram, och det var vinter. Man kom på att man kunde lägga rälsen direkt på isen, temporärt. Så höll man på medan den riktiga bron byggdes. Oftast höll isen. Ibland inte. Då sjönk tåget. Jaha.
Då kan man tänka att, så dum var man förr i tiden. Men här kommer en motsvarande historia från nutiden. Det går rykten om Shanghais affärskvarter Pudong, som ligger på en halvö. Det finns många höga hus på den lilla halvön och två superskyskrapor, Jin Mao Tower och Shanghai World Financial Center (i allmänhet kallat the can opener). Nu byggs också superhöga Shanghai Tower precis bredvid, och enligt ryktet är det osäkert om halvön håller för det här. Kanske gör den det, kanske inte. Om inte, så sjunker den. Jaha.
Om ryktet är sant eller ej är svårt att veta, som alltid i Kina. Det är inte så att man bara kan fråga stadsbyggnadskontoret. Om det vore sant skulle alla förneka det i alla fall. Och hur som helst är det lätt att tänka att, så dum är man där borta i Kina. Men här kommer en motsvarande historia om något de flesta av oss kollektivt ägnar oss åt. När det gäller det där med koldioxid i atmosfären är det ganska osäkert hur mycket ytterligare utsläpp som behövs för att föra systemen som vi känner dem bortom all räddning. Kanske kan vi använda lite olja till, eller kanske inte. Jaha.
Här följer två bilder på Pudong från Google. Den ena kommer från en sökning på ”Pudong” och den andra från en sökning på ”Pudong in smog”
Det här är ett inlägg om saker som jag gillade med Tokyo, med mycket bilder. Av min vistelse där har jag lärt mig att:
Det finns alltid plats för en trädgård, även om den enda platsen som finns över är en halv kvadratmeter rännsten
Det går att göra en behaglig ljudmiljö i en stad som har 8,5 miljoner invånare i innerstadsområdet
Stadsplanering kan verkligen vara en konstart i tre dimensioner
Det finns cementbilar lika små som som golfbilar
Bara för att man har ett gammalt tempel finns inte automatiskt anledning att inte bygga ett höghus med glasfasad precis bredvid
Skyskrapor behöver inte utesluta en mänsklig skala
Vi kan börja med ljudmiljön. Det var det första jag lade märke till. Det är så tyst och lugnt i Tokyo, speciellt i jämförelse med bullriga Phnom Penh, som vi kom ifrån. Men även i jämförelse med Stockholm eller Göteborg. Och detta trots att Tokyo är enormt mycket kompaktare med mer folk på mindre yta. Det är detaljerna som gör det. Om man blundar och tänker sig ljudet ett tunnelbanetåg gör när dörrarna stängs, så brukar det ofta vara någon typ av varningsljud. I Tokyo är det ett icke-påträngande fågelljud. Det låter konstigt om man inte har hört det, men är i praktiken bra gjort och väldigt trevligt. Samma sak med övergångsställen. I Sverige är de anpassade för synskadade på ett sådant vis att de låter hela tiden. I Japan låter de först om man trycker på en knapp. Till och med utryckningsfordon är diskreta. De använder sällan sirener utan oftast sitter en person i passagerarsätet och via en megafon på taket artigt ber folk att flytta sig! Trafiken är också lugn. Större vägar är alltid upphöjda eller nergrävda. Dessutom är kulturen sådan att folk är väldigt hänsynsfulla och aktar sig för att störa varandra. Man får inte prata i telefon på tunnelbanan och måste ha ljudet avstängt. Folk pratar sällan högt med varandra. Allt detta sammantaget gör en väldigt stor skillnad. Det är nästan lite overkligt. När man ser bilder från folkvimlet i Shibuya, som är en central plats i staden med enorma genomströmmande folkmassor, så tänker man sig ett lämpligt tillhörande ljud. Men det låter inte i närheten så mycket när man är där. Det är faktiskt inte outhärdligt, tvärt emot vad bilderna antyder.
Sen är staden så människovänlig. Det är en mänsklig skala på mycket. Det är inte heller vad man tänker sig i Tokyo, som är berömt för sina skyskrapor. Men faktum är att man känner sig fullständigt välkommen som fotgängare överallt. Och bland skyskraporna finns kvarter med tvåvåningshus och här och var ligger ett litet inklämt tempel, ett gammalt trähus eller en liten park.
Och även om bebyggelsen i regel är ganska hög så finns en variation. Det är sällan stora enhetliga kvarter, utan olika smala höga hus. Staden är heller inte så stor att den blir ogripbar. För allt är så kompakt. Tokyo är verkligen tredimensionellt. Ett café eller en butik kan ligga på 8e våningen. Vad som är gatuplan är ibland högst oklart. Det finns ofta en nivå under jord för fotgängare, lite som en underjordisk gata med små affärer. Sen finns det ofta mer än en nivå utomhus, och båda innehåller planteringar och träd men sällan speciellt mycket bilar. Dessutom finns det kanske en upphöjt motortväg och lite olika tågspår uppe i luften. Detta kan tyckas förvirrande, men så Tokyo är också vägskyltarnas förlovade land. Både på engelska och japanska.
När man pratar om en stad med en mänsklig skala brukar man sätta en mysig köpmangata som motsats till en fyrfilig väg med en skyskrapa bredvid. I det exemplet fick Tokyo mig att undra om det inte är den fyrfiliga vägen som är problemet snarare än skyskrapan. Är det verkligen så att människor automatiskt känner sig små och maktlösa bredvid ett 300 meter högt hus? De flesta känner sig inte förminskade av en 300 meters promenad längs marken. Skulle inte ett högt hus kunna innebära mänsklig skala i tre dimensioner? Och även om skyskrapan tillhör en stor otillgängligt bank och caféer upp till tionde våningen är omöjligt så kan det i alla fall vara välkomnande, mänskligt och trevligt på marken runt omkring. Alternativet vore om banken skulle äga fyra kvarter av trevåningshus med staket runt. Inte så välkomnande det heller. Som höghus blockerar banken i alla fall inte min cykelväg.
Det kompakta är taget väldigt långt i Tokyo. Lägenheter är små och compact living är nästan en konstform. Man kan tänka sig att det är jobbigt för japanerna att trängas, men det man vinner på det är ju att det inte blir så långt till allt. Gatorna är också ganska trånga. Man undrar hur man tar sig fram med stora fordon. Svaret är nog att det gör man inte. Här är en bild på en cementbil. Jämför med en svensk. Jag undrar hur brandbilen ser ut.
Man tänker sig att Japan ska ha något minimalistiskt över sig. Jag tänker på de traditionella japanska husen med tatami-mattor, futon som man rullar undan, och rispappersskärmar med fyrkantigt mönster som enda dekoration. Och även idag är formerna ofta enkla. Men det finns något väldigt mysigt i den japanska minimalismen. Och hur trångt det än är får man alltid plats med en liten trädgård.
Det finns så mycket i japan som jag inte förstår. De gillar uppenbarligen fridsamma och harmoniska miljöer så mycket att man avstår sirener och bekvämligheten i att tillåta telefoner på tunnelbanan. Samtidigt spenderar folk ibland hela dagar i spelhallar fyllda med en öronbedövande kakafoni. Och Hello Kitty, rosetter och glitter anses vara helt smakfullt. Det kanske ligger i att kaos är något man inte vill tvinga på andra. Spelhallarna har ganska ljudtäta dörrar. Sympatiskt! Men vad vet jag? Allt det här är gissningar och hypoteser baserat på att ha varit i Japan en månad. Jag har känslan av att hur mycket tid jag än spenderade i landet skulle jag inte förstå det i den japanska kulturen som ur mitt perspektiv ser ut som totala paradoxer. Och det var kanske delvis det som var så kittlande med Japan. Att jag inte förstod.
Vi upptäckte när vi gjorde research att det hålls en stor mässa med namnet ”Tokyo green building expo” medan vi är i Japan. Den är dyr. Men vi vill dit. Vi fyllde i ett långt formulär och hoppades på gratis-inbjudan. Och det fick vi, som på en räkmacka. Här är berättelsen om äventyret som följde. Om du inte känner att du orkar läsa allt det här just nu kan du alltid kolla på det sammanfattande youtube-klippet längre ner.
Vi har redan insett att Japan har stora problem som de jobbar väldigt hårt med. Och ingen på konferensen gör minsta hemlighet av det. Det handlar såklart om Fukushima, kärnkraften och energin. Av 52 kärnkraftverk är nu bara 2 i drift och kärnkraften ska läggas ner helt, är planen. Den allmänna åsikten verkar vara att landet satsade stort när energibehovet ökade, men på fel häst. Kärnkraften alltså. Fukushima blev dyrt och ingen vill se det hända igen, av både humanitära och ekonomiska skäl. Känslan är ”gör om, gör rätt”. Vad detta nya ”rätt” ska vara är ännu lite luddigt. Vi får höra att tills vidare blir det ett återupptagande av kolkraft, vilket inte känns så kul. Den stora satsningen i nuläget handlar däremot om att spara energi och att jämna ut energibehovet över dygnet, vilket verkar fungera bra. Japan har därför bland annat ett elprissystem som också går efter effekt. Om en elabonnents effektbehov når en viss gräns blir elen mycket dyrare, i flera nivåer. På så vis lyckas Japan med något ovanligt, nämligen att få ner den stora toppen i energianvändning när alla kommer hem från jobbet. Då behöver landet inte längre ha anläggningar nog att producera all den elen på en gång. Heja Japan!
Väl inne på mässan förvånas vi först av det som INTE finns. Isolering och klimatskal är en total ickefråga. I det oändliga havet av montrar finns en sektion märkt isolering. Där samsas typ 7 montrar som visar effektiva fönster och isolering. Det är allt. Detta trots att hus i Tokyo är extremt dåligt isolerade idag (ur Svensk synvinkel), trots ett klimat som verkligen skulle motivera det (snö och minusgrader på vintern och över 35 på sommaren). Vi hör lite olika förklaringar på det hela. Någon menar att det inte behövs för att Japan har så effektiva HVAC-system (väggmonterad AC i varje rum som också kan ställas om till värmeelement på vintern. Vi snackar alltså fortfarande direktverkande el…). Någon annan förklarar att det inte går att bygga tjocka täta väggar i Japans fuktiga klimat. Mer än 10 cm isolering gör att det blir mögel i väggarna då (som om förutsättningarna skulle vara värre än till exempel Göteborgs). En tredje menar att försäkringsbolagen ibland är tveksamma till att försäkra väggar med mer isolering (något vi försökt få bekräftat, men inte lyckats). Många pratar om att folk är ointresserade. Vi får höra att privatpersoner inte fattar varför de ska lägga pengar på isolering när de kan få en fräsigare diskbänk istället (något som inte är unikt för japan) och att fastighetsbranschen är ointresserad för att en byggnad i Tokyo har en livslängd på ungefär 35 år. Jag undrar om inte en ökning från 5 till 15 cm isolering skulle betala sig fortare än så, men får inget riktigt svar.
Byggnadsteknik över huvud taget är det ont om. Vi hittar en monter som har byggt upp en del av en trästomme kring sin monter. Vi frågar om den och får veta att företaget har utvecklat en teknik för att ge trästommar en längre livslängd. De pratar om 300-års stommen och vi blir intresserade. Det visar sig handla om att trästommen är synlig på både in- och utsidan och därför kan torka upp ordentligt. OK, tänkte vi. Man får en stor köldbrygga, men i alla fall. Stommen består av limträ som är ca 15×15 cm. Vi undrar vad man gör om man vill ha mer isolering än vad som får plats om stommen ska vara synlig rakt igenom. Vi får veta att då gör man en bredare stomme. De berättar också att själva väggarna andas och släpper igenom luft. Vi häpnar. Man anstränger sig ju i Sverige riktigt hårt för att undvika just det här. Energiförlusten blir total. Ju fler frågor vi har desdå luddigare blir svaren. Till sist fattar vi att de bara har med trästommen för att det ser coolt ut i montern och att de egentligen vill visa upp den gröna lådan som står mitt i montern. Det är batterier till de solceller som ingår i hus-konceptet. Jaha.
För det är ju det som den här mässan egentligen handlar om. Hållbart byggande handlar om tekniska prylar här, vilket trots allt är Japans stora styrka. Vad som finns i överflöd är olika ”smarthome-lösningar”. Det är solpaneler, batterier, LED-system, och mätapparatur. Det finns massor av lösningar för att via sin smartphone hela tiden övervaka energikonsumtionen i sitt hus och effektiviteten på sina solpaneler. Man kan kontrollera lampor och AC på distans. Mjukvaran varnar om effektbehovet i hemmet börjar närma sig nästa prisgräns. Man kan se resultat i både kilowattimmar och pengar och mjukvaran jämför ens konsumtion med olika elbolags prisplaner och ger en sedan råd om byte av elbolag. I en monter på mässan säljs de här funktionerna som en moln-tjänst och marknadsförs mot bostadsägare med en söt manga-apa mot rosa bakgrund. Här kan man se deras reklamfilm, om man vill se hur man marknadsför ett seriöst energimätningssystem på Japanskt vis.
Det utvecklas också system där smartphonens positionssystem används. Jag tänker mig en variant av de aktiva ventilationssystem där brickan i fickan som indikerar att du är i ett rum så att ventilationen slås på kan ersättas av den smartphone som alla ändå går runt med. Om det slår på marknaden återstår att se. Alla de här tjänsterna är i sin linda och alla gnuggar händerna och hoppas att deras produkt ska slå på bred front efter Fukushima. Jag kan tänka mig att de har en god utsikt. Mitsubishi, Toshiba och de andra stora drakarna är också med. De har bouncergirls i futuristiska, korta klänningar för att locka folk till sina montrar och jobbar på en större skala. Man utvecklar komponenter för att byta ut delar i elnätet och bygga om hela Japan till ett smartgrid. Detaljerna här var lite över mitt huvud. Mycket info var på japanska och elnät är inte min starka sida.
På eko-fronten i Sverige finns alltid säljpunkten att man kan sparar pengar på produkten. I alla fall om möjligheten faktiskt finns. I Japan var det inte så. Att installera solpaneler och smarthome-system kostar ju pengar. Vi vill veta något om de ekonomiska förutsättningarna i Japan. Hur spelar till exempel statens subventioner in? Vi frågar såklart hur lång tid det tar att tjäna in det hela, mellan tummen och pekfingret, och hur det kan tänkas ändras i framtiden. Säljfolket i montrarna blir lite besvärade och vet inte. De berättar att för deras kunder är det inte är den främsta lockelsen. Säkerhet, komfort och status är istället grejen. I Japan handlar ett eget elsystem just nu om säkerhet i försörjningen. Man köper batterier och solpaneler för att inte bli utan el om det blir en stor jordbävning. Och så lite för att det är bra för miljön också. Smarthomes och smartphone-lösningar handlar om att det är coolt. Som många andra tekniska prylar. Visst kan man spara el och eventuellt lite pengar, men framför allt är det coolt. Och lite bra för miljön också. Vattenburna värme- och kylsystem som monteras osynligt i taket (och är effektiva men dyra) marknadsförs som ett alternativ till de traditionella väggmonterade vita HVAC-lådorna. Mest för att de ger en bättre komfort utan draget från fläktar. Och så sparar de energi också.
Så hur väl stämmer upplevelserna från en mässa med det verkliga samhället? Det är ju alltid svårt att veta. Man ska komma ihåg att den här mässan inte handlar om Japans byggbransch i stort utan om den delen av branschen som anser att de borde ställa ut sina produkter under Eko-stämpeln. Och det säger ändå något om vad som anses vara grönt byggande i Japan. En del byggföretag närmare mittfåran var också där för att visa att de minsan kan hantera infästningssystem till solpaneler. Ett av dem berättade att många stora solenergi-projekt ligger i startgroparna i väntan på att staten eventuellt ska införa mer subventioner.
Så slutsatsen får bli att Japan håller andan i väntan på vad nästa satsning ska bli, när kärnkraften läggs åt sidan. Och att Sverige har något att både lära och lära ut. Vi kan lära ut hur man bygger energisnåla HUS, i motsats till energisnåla apparater. Vi kan däremot lära oss att ifrågasätta vår föreställning att ett hus inte kan vara digitalt. Och varför inte överväga det där med ett elpris som beror på konsumtionen?
…
För övrigt har Tokyo inte alls problem med luftföroreningar. Att folk går runt med munskydd handlar om något helt annat. Det handlar lite om att inte bli smittad av förkylning på den trånga tunnelbanan, men mest om att inte själv smitta någon annan med sin utandningsluft. En artighetsfråga, alltså.
EDIT: I efterhand har jag upptäckt att det börjar krypa framåt i Sverige också, när det gäller direktmätning av el via smartphone till privatpersoner. Jag tittade runt lite mer och hittade många produkter som innehåller delar, men sällan helheten. Och många som börjar marknadsföra sig så smått mot privatpersoner har egentligen produkter som är anpassade till industrin och till större fastighetsägare. Men det kommer! Några som är värda att kolla upp bättre är EcoGuard, eSmart (som verkar väldigt nytt) och vattenfall EnergyWatch.
Vi lever fortfarande! Och vi har träffat arkitekter i Shanghai, Smarthome-förespråkare i Tokyo, smygit oinbjudna in i Shanghais nybyggda ”eco tower”, pratat med en snubbe som försöker marknadsföra det miljövänliga mensskyddet menskopp till kinas kvinnor, kollat in ett nollenergihus i Beijing och besökt en helt ny ekostad i Tangshan. Samtidigt har vi tagit en kurs i klimatpolitik på distans och helt enkelt inte haft tid att sätta oss och skriva om allt vi har varit med om. Så kan det gå.
Det ska vi göra, vad det lider. Till exempel så har vi en 6 dygns tågresa genom sibirien att utnyttja.
Tills vidare så kommer här bilder på en japansk uppmaning till att spara el efter Fukushima-katastrofen och en kedjerökande vattenförsäljre med kommunistkeps på kinesiska muren.
Nu bygger vi rötkammaren, och installerar delar för den sista finputsningen av systemet.
Multitasking!
Installering av de plast tuber som ska bli vår rötkammare.
Jag och Chim beundrar vårt arbete.
Sen bar det av mot vårt dike!
Den färdiga laddningskammaren.
Och kammaren som ska hålla det färdigrötade materialet.
Hela härligheten!
Vi fick även ytterligare ett lite snabbprojekt härom morgonen.
Strandbaren Blame Canada, som också ägs av Done Right-folket, hade bestämt sig för att skaffa varmvatten och ville investera i dyra elvärmare (160 dollar, inte inräknat el). Eftersom vi är av åsikten att betala för värme i Kambodja är lite som att gå över ån för att hämta vatten så byggde vi dem raskt ett solfångarsystem istället (20 dollar, ingen el).
Vi är på Otres Beach i Kambodja där vår vän Samuel driver ett guest house och experimentverkstad för hållbara levnadsstrategier kallat Done Right. Området här lider av dålig infrastruktur och framförallt avsaknad av ordentliga avloppsreningssystem.
Vi ville gärna göra något som kunde göra skillnad för människorna och miljön här. Och på ett sätt som inkorporerar miljö, ekonomi och sociala aspekter.
Svaret blev Biogasreaktor! Med lite hjälp från våra vänner i Emulsionen, som kommer att bidra som konsulter, ska vi ta fram ett ”proof-of-koncept”, dvs ett fungerande litet biogassystem. Detta ska sedan kunna visas upp för de kringliggande byarna så att även de vågar bygga. Just nu skövlar de skog illegalt för att laga mat, alternativt lägger dyra pengar på att köpa propan att till gasspisen. Då kor, grisar och bufflar finns i överflöd och temperaturen är gynnsam för enkla biogas-anläggningar så är omständigheterna perfekta för att bygga biogas.
Vad vi kommer att bygga är en s.k. Pluggflow reactor, en plasttub fylld med avföring som sakta producerar metangas.
Idag började vi gräva ut diket som tuben ska ligga i med hjälp av Chim, Rinni och Jade, som alla jobbar här på Done Right.
En sak som tycks öka direkt när man kommer utanför Sveriges gränser är antalet väggmålningar. Med väggmålningar menar jag inte bara graffiti utan all permanent bildkonst på vägg. Det är som om det inte har slagit mig hur enkelt det kan vara att måla en fasad i något annat en en enda kulör. Det är på sätt och vis självklart att använda sin fasad som ett ställe att sprida sitt budskap på. Det görs ju hela tiden, så fort ett företag eller en privatperson beställer en byggnad så vill man säga något med den. Men om man tar över en redan byggd byggnad så är en väggmålning ett enkelt, billigt och direkt vis att föra ut sitt budskap. Eller för den delen bara göra det lite fint.
I Sverige ses det som oseriöst och förknippas endast med gatukonstkulturen. Det är dessutom ganska ovanligt med seriösa genomarbetade väggmålningar i den genren i Sverige om man jämför med utomlands. Såhär målar till exempel polska Galeria Urban Forms. Bilden är inte min utan kommer från Facebookgruppen Streetart Utopia som varmt kan rekommenderas.
Här kommer även en bild (tagen av oss i San Francisco) på dekoration av ett hus i full gång. Husets ägare betalar färgen och konstnären får en stor duk att uppföra sitt konstverk på.
I USA kan man också måla sin fasad om man är ett seriöst företag (första bilden) eller ett postkontor (andra bilden).
När man reser söder ut ner i Mexico blir väggmålning som koncept ännu mer accepterat och uppskattat. En av Mexicos nationalhjältar och mest uppskattade konstnärer, Diego Rivera, gjorde sina mest kända konstverk direkt på vägg.
Och kongressbyggnaden i Costa Rica ser ut såhär på ena sidan. Det är ett väggkonstverk i en enkel gatukonstliknande stil som ska inspirera till att ta ansvar för naturen i landet.
Men i Sverige är det enfärgat. På sin höjd ränder och fyrkanter. Det är fint på sitt vis, men det är skönt med lite perspektiv.
Vem får måla på väggen? I Sverige är det bygglovs-handläggare och planarkitekter som bestämmer det. Bestämmer de rätt? Varför bestämmer de som de gör?
Vad skulle ske om alla fick göra som de ville med sin fasad? Det sägs att det skulle leda till att fasader skulle säljas och köpas och vi skulle få leva med mycket mer reklam. Men det finns många alternativ till styrning och lagar i frågan. Det finns mellanting mellan ”free for all” och den nuvarande plan- och bygglagen. Den lyder ”Byggnader ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur – och kultur-värdena på platsen. Byggnader ska vidare ges en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande och som ger en god helhetsverkan ”. Och vad det är bestäms av bygglovshandläggaren, som brukar översätta det till ”Inget som sticker ut”.
Hade Diego Rivera fått måla på väggen i Sverige? Hade Carl Larsson fått göra det? Får Ernst Billgren? Gudrun Schyman? Gert Wingårdh? Wallenberg och Bonnier? Får förortskids? Får jag?
Att undersöka LEED lite närmare var ett av våra mål med att besöka USA, som är LEEDs hemland. LEED är en certifiering för byggnader och är USAs flaggskepp när det gäller omställning av byggindustrin. Förkortningen står för ”Leadership in Energy and Environmental Design” och det hela administreras av US Green Building Council. Under vår tid i USA har vi försökt förstå vilken typ av byggen LEED ger upphov till och vilken strävan det kommer ur.
I korthet fungerar det så att man lämnar in en ansökan och betalar pengar för certifieringsprocessen. Sen blir man belönad med poäng om man gör bra saker och får man 40 poäng får man den grundläggande LEED-märkningen. 50 poäng ger LEED Silver, 60 ger LEED Gold och 80 ger LEED Platinum. Totalt finns ungefär 100 poäng att försöka sig på som handlar om allt från formaldehydfria material och cykelställ till närhet till kollektivtrafik och energieffektivitet. För alla poäng finns specificerade krav att uppnå.
LEED är den mesta och största miljö- och hållbarhetscertifieringen för byggnader och har gjort mycket nytta. Som Juan Robles, en arkitekt i Costa Rica, uttrycker det: ”LEED makes developers and architect do their homework”. Man tvingas tänka igenom och specificera hur man har tänkt hantera en hel mängd hållbarhetsfrågor.
Så vad får man när man bygger enligt LEED?
Efter att ha besökt ett antal LEED-byggen och pratat med ett helt gäng ”LEED ackredited proffessionals” drar vi slutsatsen att man kan få lite vad som helst. Det handlar dels om vilka poäng man försöker sig på och hur väl allt genomförs. Ett problem med LEED, som det delar med många andra certifieringar, är att det inte är baserat på verkliga mätningar. Det handlar bara om en beräknad energiförbrukning, vad byggnaden faktiskt använder är det ingen som vet. Detta kan bli missledande då man kan anta att LEED platinum faktiskt skulle motsvara en viss kvalitet på byggnaden. Vad det verkligen visar på är en viss kvalitet på planeringsarbetet. Eventuella designfel och dåligt genomförande döljs bakom etiketten. Vi är ganska säkra på att man kan genomföra ändringar (tex råka köpa en billigare men mindre effektiv värmepump än den man fick sina poäng för i planeringsfasen) och komma undan utan problem.
En vanlig kritik mot LEED är att systemet inte är anpassat efter olika klimat och platser. Det är bara delvis sant och lite oförtjänt. Många poäng i LEED bygger på att man förbättrar byggnaden i jämförelse med ”normalutförande”. Normalutförande syftar till ASHRAE, som är en amerikansk motsvarighet till Svensk Standard. ASHRAE finns skriven för en mängd olika platser och klimat och, i sann imperialistisk anda, även för platser utanför USA. Å andra sidan ger LEED till exempel mycket poäng för att spara vatten, oavsett tillgången på vatten där man befinner sig. Det beror förmodligen på att grunderna till LEED är utvecklade i Kalifornien och Austin, där väpnade konflikter över vatten inom en snar framtid inte skulle förvåna mig.
Det är också lätt hänt att man väljer de lätta och billiga poängen istället för de nödvändiga. Här i Sverige behövs mest av allt energieffektivitet, vilket ofta är dyrt. Man kan få som mest 18 poäng för energieffektivitet. Ett cykelställ är däremot ganska billigt. Det har på senare tid uppkommit en hel del specialiserade LEED-konsulter dit man kan gå för att få sig en LEED-platinum-byggnad så billigt som möjligt.
Det generella problemet med att certifiera och optimera en byggnad är att man helt enkelt har för många frihetsgrader. Det är svårt att ge poäng för smarta designlösningar. Arkitekten från Costa Rica visade ett projekt på en sluttande tomt. Istället för att gräva ur hela sluttningen för att göra en plan yta så löste han situationen med att gräva ut plan mark för halva golvytan och bygga andra hälften på styltor. Dessutom var byggnaden placerad så att träden kunde stå kvar. Mycket av ytan inte innesluten utan snarare utomhus under tak så att man får sin boyta med mesta möjliga middagsbris och minsta möjliga materialförbrukning. Arkitekturen hämtade inspiration från de gamla bananplantage-husen som är helt bekväma utan luftkonditionering. Han konstaterar att han hade fått mer LEED-poäng av att kalhugga tomten, implementera en erosionsplan för att inte få problem efter kalhuggningen, gräva ur kullen och bygga en byggnad av betong med flygaska i samt installera effektiv luftkonditionering. Till detta kommer frågan om yta. Det är så svårt att ge poäng till saker som INTE byggs. Det är svårt att ge poäng till alla som väljer bort gästrummet och den extra toaletten, för att inte tala om beslutet att INTE bygga sig en tredje semestervilla på en nyexploaterad djungeltomt nära Stillahavskusten.
Och vår slutsats?
Om vi skulle ge råd till någon som är intresserad av LEED skulle vi säga:
1. Lär dig av LEED-regelverket. Läs och använd som inspiration och checklista.
2. Ta pengarna LEED-certifieringen hade kostat och lägg dem på kvalitet i byggnaden.
3. Bygg en störtcool byggnad och låt den tala för sig själv.
Men allt snack om framtida värdeökning av byggnaden då?
Ett vanligt argument för att certifiera en byggnad är att den kommer att vara värd mer vid en framtida försäljning. Vi tänker oss att energiförbrukningssiffror och de där extra solpanelerna man får istället för certifieringskostnaden kommer att ge samma effekt inom en snar framtid.
Och här kommer lite bilder från olika byggen vi har besökt…
Livestrong foundation är en välgörenhetsorganisation grundad och stödfinansierad av tävlingscyklisten Lance Armstrong. De jobbar för att hjälpa folk som drabbats av cancer och har ett nytt LEED-gold huvudkontor i Austin, Texas. Det är en ombyggd industrilokal som är återanvänd på ett väldigt fint vis. Vi gillar speciellt de öken-anpassade planteringarna.
David Brower Conference Center är en nybyggd byggnad i Berkeley tillhörande University of California (UC Berkeley). Vi besökte en konferens på temat ”Energy efficiency in the residential sector” där och det var tydligt hur mycket av ett varumärke hållbarhetstänkandet i konferenscentret var. Bland annat fanns en skärm som i realtid visade hur mycket vatten och energi som förbrukades.
Om man vill läsa mer välinformerad kritik mot LEED och organisationen bakom kan man göra det här hos kanadensiska Building Science Corporation. De är också noga med att poängtera att LEED är viktigt som pilotprojekt och har åstadkommit mycket bra. Och det gör de rätt i!
Just nu är vi på Finca Bellavista, som är en växande by i trädtopparna i Costa Ricas djungel. De är inte anslutna till elnätet eller avloppsnätet. Här finns solenergi och avlopp med rötkammare och ett vattenkraftverk ligger i lådor färdigt att installera. Och alla hus förutom ”basecamp” är uppe i träden. Vi kommer att skriva mer om projektet senare och tills vidare kan man kolla in deras hemsida här. Såhär ser ett av husen ut.
Finca Bellavista är till största delen ett återväxtprojekt eftersom mycket av skogen tidigare varit kalhuggen och mycket illegal avverkning sker i området. Att vara här får mig att fundera på den riktigt stora knäckfrågan när det gäller hållbart byggande. Det här är ett inlägg med många frågor och få svar.
Var får människorna vara? Hur mycket av jorden får vi bebo och påverka och vilka delar borde vi lämna ifred?
Här i centralamerika känns det väldigt annorlunda att tänka på den saken än hemma i Sverige. Överallt är det regnskog med papegojor, apor, kattdjur av olika slag, näsbjörnar och trädarter så att man blir helt förvirrad. Andrew som också jobbar på Finca Bellavista gick ut med komposten igår men blev hindrad av en ganska stor Opossum på komposthögen som väste argt. Man ska inte hugga ner regnskogen, för där finns stor del av den biologiska mångfalden. Det vet alla. Den håller även mycket koldioxid och är viktiga i det hydrologiska systemet. När människan tar sig mer plats i centralamerika handlar det oftast om att hugga ner regnskog. Här känns det helt vettigt att göra stigar upphöjda och att bygga trädhus för att inte påverka marken och regnskogen i onödan. Det är också betydligt mer tätbefolkat här än i Sverige. Man får på ett helt annat vis känslan av att människorna tar för mycket plats.
Vi träffade arkitekten Juan Robles i Costa Ricas huvudstad San José. Han har specialiserat sig på hållbart byggande i tropikerna och bygger mycket semestervillor. Han inspekterar varje vecka pågående projekt och bjöd med oss på en tur mot stillahavskusten. Han är mycket nogrann med att inte bryta mer mark än nödvändigt och blir arg när en tomt en av hans klienter har köpt har fått en ny väg som är klumpigt gjord. Vi kan se att en lite smartare dragning av vägen hade undvikit mycket grävande i sluttningen och därmed mycket problem med jorderossion. När vi frågar om han någon gång sagt nej till ett jobb för att han tycker att det inte ska byggas på platsen svarar han ”absolut!”. Men hur avgör man egentligen om det är en sådan plats? För hur ska man veta? Det finns inget objektivt kriterium för vilken mark som borde lämnas. Det finns många naturreservat i Costa Rica men gränsen är godtycklig. Vad skiljer djungeln utanför gränsen från djungeln innanför? Är det så att vi människor får konkurera ut en viss procent av djungeln? Hur många procent då?
Och en vanlig skog i västra götaland? Vad får man göra med den? Ska människorna bygga sina bon på pålar för att inte störa spindlarna och måla dem så att de smälter in i bakgrunden? I Sverige känns det som att spindlarna har många ställen att vara på och färgsättning bryr sig nog mest människorna själva om. Som ett alternativ så finns tanken på att man ska vara sann mot och bevara tidigare mänsklig aktivitet och påverkan. Vill man behålla det öppna kulturlandskapet (som var en produkt av en massiv avskogning och utdikning av våtmarker)? Vill man verkligen bygga något supermodernt i Visby? Och varför är det i så fall okej i ett göra det i ett villaområde från 70-talet?
Alla har säkert hört någon säga ”Det vore bäst för jorden om människorna begick kollektivt självmord”. Så kan man bara tänka om man ser människorna som något helt utanför systemet, som inte ska klampa in och ta plats. Vi kanske på sin höjd får vara med om vi tävlar med de andra arterna på ”lika vilkor”. Vad är lika vilkor? Jägare och samlare? Endast ekologiskt jordbruk? Ena hjärnhalvan bakbunden? Inte utrota några andra arter? Gäller det även smittkoppor och äckliga parasiter eller bara stora vackra rovdjur som inte är för nära?
En annan vinkel är att se oss människor som en del av systemet. Då blir vårat stora mål att inte sabba de mekanismer som föder oss. Vi vet att vi inte ska ha för mycket koldioxid i luften eftersom att det skulle ställa till det för de systemen vi har lärt oss att leva i. Vi vet att bioloisk mångfald är ett tecken på ett stabilt och välmående system som kan tåla förändringar och påverkan bättre. De system vi lever av skall vi inte försvaga för mycket. Men vad är för mycket? Var går den röda linjen i regnskogen där vi ska tänka att det är hit men inte längre? Och hur många ppm koldioxidekvivalenter borde vi inte överstiga?
Sedan när vi har etablerat gränser med lagom säkerhetsmarginal kan vi också ställa oss frågan:
Vad är optimalt?
Bara för att vi kan överleva med 3 promille alkohol i blodet betyder det inte att det är en bra idé. Sådär 0-0,5 är däremot trevligt. Hur mycket koldioxid är det som trevligast att ha i atmosfären? Hur mycket regnskog gör oss gladast?
Vi studerar byggnadsteknik och arkitektur på Chalmers och undersöker hur man bygger för en hållbar utveckling. Den 20e augusti 2011 reste vi ut i världen för att under ett år få ett större perspektiv på saker och ting. Här redovisas det hela i text och bild.
Vad är acceptabelt?
Vad är det egentligen som ska vara hållbart?
Vad är värt att bevara?
Hur tjock isolering borde man egentligen ha?
Vem bestämmer?
Hur hänger alla hus ihop med fiskar, fossila bränslen, fosforcykeln och finansinspektionen?
Colshu
publicerar vackra bilder på hus, saker och konst. Gärna förfallet, skräpigt och udda.
Ekonomistas
är ett gäng ekonomer som skriver om allt från tågtrafik till åsnepriser. Ett bra sätt att kolla in hur ekonomer resonerar.
On two weels heading south
beskriver den fantastiska Dan-Eric Archers resa till Kenya för att bygga avloppshantering och biogas. Han tar sig dit på cykel.
